Från Narvik fortsatte vi vidare mot Lofoten. Här börjar de riktigt slingriga och backiga vägarna med många tunnlar. Ibland är det en stigning på 7-8 %, vilket kanske inte låter så mycket men när man kör upp- eller nerför så hisnar man nästan. Framför oss hade vi det mest fantastiska landskap, så otroligt vacker natur med höga fjäll, djupa fjordar och ett fantastiskt ljus. Vattnet i fjordarna var kristallklart och på vissa ställen hade det en otrolig blå färg. Vi såg sandstränder med fin vit sand och man trodde knappt att man var kvar i Norge. Men vattnet inbjuder inte till bad, det är iskallt. Vädret skiftar ganska snabbt här och ibland kör man uppe bland molnen.  Man måste ha gott om tid när man kör på Vestvågöya och Lofoten, att köra två mil här tar dubbelt så lång tid som hemma. Det går inte fort på ibland mycket dåliga vägar och det händer att man måste stanna för två stora bilar kan inte mötas på den smala vägen. Norrmännen gör gärna vansinnesomkörningar och kör ganska fort, men här är också mycket tyskar med liknande körsätt. Här och var varnade man för älgar men jag undrar fortfarande om det verkligen finns bergsklättrande älgar? Vi såg inga såna och inga vanliga heller. Däremot måste man se upp med fåren, de kunde ligga helt oberörda vid vägkanten och de vandrade också mellan öarna över broarna. Lofoten är fantastiskt vackert och vi rekommenderar verkligen att åka hit!

Mot Lofoten

   Se upp för fåren!

    Många broar är det

Ännu ett bidrag till kategorin "Udda fordon" (och jo, detta är en husbil)

  Vacker vy i vackert väder

En av  många tunnlar men denna var nog längst

   Snö fanns det gott om på topparna som låg runt 1000 m.ö.h

Ibland körde man bland molnen

Efter många timmar, men inte så många mil, var vi äntligen framme på Narviks camping. En högt belägen camping i olika etager för husbilar, husvagnar och tält, däremellan finns ett antal stugor att hyra. E6 går alldeles intill och det blir därför lite trafikstört. På andra sidan vägen går malmbanan och här går tågen relativt tätt. Men vad gör det när utsikten från ”sovrumsfönstret” är alldeles alldeles underbar … ?

Äntligen Narvik!

Malmbanan - i det här tåget räknade vi till 48 vagnar

Solnedgång över Narviks camping - här är det ljust till ca 23.00

Vacker ställplats?

Färden fortsatte vidare längs E6 norrut mot Narvik. Ibland undrar man verkligen om man kör på en Europaväg, den är bitvis under all kritik. Längs Dunderlandsdalen var det vägarbeten långa sträckor och den halva man fick köra på var så dålig att det oftast inte gick fortare än ca 30 km/h. Vissa sträckor är E6 jämn och fin medan andra är urdålig med stora hål i vägbanan och obefintlig vägren. Mittlinje saknas ofta och det är tveksamt om det går att möta de långtradare som kommer i 180 knyck i motsatt färdriktning. Här är också många tunnlar, när vi kom till 11 st slutade vi räkna. Det är ibland hisnande långa backar med brant stigning eller nerför, mellan Bognes och Skardberget fick vi dessutom åka färja. Det är fortfarande europaväg men betala dyrt för färjan måste man. Med 3 personer och husbil på över 7 meter så kostade vår biljett 320 norska kronor. I Sverige är färjorna gratis.

Så otroligt vackert ....

... så det gör ont i ögonen

En av många tunnlar, och den här var kort, den längsta var 5 km

Fjällen på Lofoten i bakgrunden

På färjan

Vi gjorde en avstickare mot Bodö och svängde av på väg 17 mot Saltstraumbrua för att titta på världens starkaste malström. Vi missade tyvärr den tid på dagen när den är som starkast och det med bara en timme, men den var ganska intensiv ändå och bjöd på ett spektakulärt skådespel. Virvlarna kan vara upp till 10 meter i diameter och 5 meter djupa! Det gäller att inte trilla i plurret här för då är det nog kört.

Vid bron Saltstraumbrua

Här var det lite sämre väder

Håll dig på din kant!

Många turistbåtar for över malströmmen som en klick smör i en het stekpanna

Vi fortsatte E6 norrut och möttes av vyer, den ena mer fantastisk än den andra. Jag tror vi fotograferade vartenda fjäll som mötte oss, men av älgarna syntes inte ett spår … Vid Saltdal Turistcenter stannade vi för övernattning, och fick en lämplig plats särskilt avsedd för husbilar, ett stenkast från serviceanläggningen. Här var det mycket rent och prydligt men tyvärr var badanläggningen stängd pga olönsamhet. På morgonen efter tog vi en tur med hundarna längs Junkerdalsura, men leden var tyvärr avstängd efter ca 2,5 km pga stenras. Men den lilla bit vi gick var fantastisk!

Här är några fjäll

Här är några till - vy från Saltdal Turistcenter

Mera fjäll ....

Längs Junkerdalsura

Det var som att gå genom en lövsal,

men tyvärr kom vi inte längre än hit

Ett fjäll till ....

Ännu ett i fjärran

Orkar vi se fler ... ?

Strax norr om Mo I Rana ligger polarcirkeln på ca 690 meters höjd. Vid polarcirkel-centret stod det många bilar parkerade, från alla möjliga länder. Och som alltid vid sevärdheter så har man byggt upp ett kommersiellt köpcentrum där man kan köpa allt i pryttelväg som det står Norge på. Vi kom därifrån med en liten älg i sten och ett klistermärke med the Arctic Circle på. Naturen runtomkring var sagolik och vi gick en bit bort från centret där valpen fick springa av sig lite, hon var väldigt fascinerad av allt rinnande vatten i bäckarna. Lite magiskt var det allt att stå vid polcirkeln, undrar hur den ser ut på den svenska sidan?

Ganska välbesökt

Markeringen för själva polcirkeln

Minnesmärke i kolorit

Nästan överallt fanns små pelare i sten upplagda till minne av någon

Vatten porlade lite här och där

Nafasi vid polcirkeln

Vid Storvoll i Norge slog mätaren på bilen över på 1000 mil, så många mil har vi nu delat med vår älskade bil sedan i höstas. Det här är den längsta turen vi har gjort hitintills men vi hoppas ju på många fler.

Överallt varnas det för både älg och ren men den enda älg vi sett

hitintills stod på ett museum och var död sen länge

Många mil blir det

Vid gränsen mot Norge möttes vi av denna underbara vy och vi var bara tvungna att stanna bilen och fotografera. Framför oss bredde glaciären Okstindbreen ut sig med sina tre toppar Svartfjellet, Okshornet och Oksskolten med sina imponerande 1916 meter över havet. Molnen gick lågt denna dag och täckte topparna. Denna glaciäris är ca 2500 år gammal och mellan 1920 och 1970 har den minskat i omfång, men sedan dess har den ökat i storlek bland annat pga mer än 5000 mm nederbörd per år.